Jag och mina hundar

Vaknade i morse & kände mig så där äckligt seg & sjuk, som man gör ibland. Har drabbats av en segdragen höstförkylning, som inte vill ge med sig. Efter att ha varit på en kort skogsrunda med hundarna, insåg jag att hundarna var synnerligen understimulerade. De hittade på hyss konstant i lägenheten. Race så möblerna bara flög!

Försökte övertala systeryster att följa med på en långrunda, men hon kände sig ännu mer däckad än mig. Dick skulle iväg på skjutbanan, så då beslöt jag mig för att gå ensam.

Gick uppför Bräntis först. Där kan hundarna springa lösa & härja av sig den värsta överskottsenergin.


Det är brant & ganska drygt att gå uppför slalombacken, men vad gör man inte för sina hundar!



Sen belönas man ju av en ganska vacker utsikt när man kommit en bit upp. Vi bor alltså bakom vattentornet, som syns i mitten på bilden...

När vi bestigit Bräntis, så fortsatte vi efter sagolika skogsstigar över stadsliden. Det är nog Umeås finaste område!



Mötte idel leende människor, som precis som jag, var ute & bara njöt av det vackra höstvädret. Hösten är vacker!

Efter lite virrande & irrande på Stadsliden, så kom vi fram till slutmålet, Gammlia.



Där var det också mycket folk. Jag gillar att vandra runt på Gammlia bland allra gamla, vackra byggnader. Det är så fridfullt & vackert där. Känns som om man förflyttat sig 100 år tillbaka i tiden...





Hundarna trivs också bra där, även om de är tvungen att vara kopplade. Nu är ju inte djuren ute, men det är säkrast att ha dem kopplade ändå.

När vi spankulerat omkring på Gammlia en stund, så begav vi oss hemåt igen.



Vad spelar det för roll om man går vilse, när man har så här vackra stigar & vägar att traska efter?

Nu ska jag pusta ut en stund, sedan väntar lite författande till kvartermästaren i mitt före detta kompani. Jag ska skriva ner varför jag valt en förflyttning till ett nytt kompani. Kanske inte låter så svårt, men att pränta ner argument sakligt kan ibland vara svårare än man tror.

Till veckan ska jag söka en massa nya jobb. Har blivit telefonintervjuad samt varit på personlig intervju för ett jobb som jag är mycket sugen på. Att jag efter den intervjun blev kallad på ännu en intervju med högsta chefen, det ser jag som ett tecken! Tänk om jag skulle få jobbet!!!

Det är bara att hålla tummarna. Det känns som om mitt liv håller på att vända nu. Kommande helg ska jag på lapphundsträff i Luleå. Det är också något som jag ser fram emot & längtar till. Mycket positivt som händer nu...

Det känns skönt att sommaren äntligen är över! Jag hör ju till den minimala gruppen av människor, som inte tycker om sommaren. Lider av värmen, får soleksem och är rädd för insekter. Tacka vet jag vintern!

Har inte orkat blogga på ett tag. Tappade lusten fullständigt för att skriva ner mina tankar, åsikter & vad jag varit med om. Nu känner jag att jag är på väg tillbaka, mycket starkare...



Livet poar på som vanligt. Har lagt grönkläderna på hyllan för ett tag. Ska medge att jag haft allvarliga funderingar på att lämna in dem för gott! Det känns motigt just nu! Just nu lutar tankarna åt en förflyttning, för jag tror att konflikten aldrig kan lösas, så enkelt är det!

Som tur är, så har jag mina hundar! Vad skulle jag göra utan dem???

Sen har jag ju systeryster också! Hon får ofta agera spyhink åt mig, när jag kräks över livets orättvisor.



Vi avverkar säkert mer än 300 mil per år, traskandes med hundar & tjattrandes om ditt & datt...

Enda smolket i glädjebägaren är väl Cliff då. Han blir bara sjukare & sjukare. Det gör ont i "masterhjärtat" att se Cliffponken så dålig! Han sväller över njurarna, ser allmänt taskig ut i pälsen och orken kommer & går i skov.



Bruno förgyller livet för syrran med draget. Hennes hobby som gör att vi nu får träffas i mindre doser, eftersom den träningen tar upp en del tid. Men jag hoppas att träningen resulterar i många pallplatser på tävlingarna!



Mina egna hundar tränas bara till "husbehov". Kör lite aktiveringsövningar med dem varje dag. Tränar lite lydnad när andan faller på. Oftast har jag dem lösa, så de får busmuskler över hela kroppen. Inomhus blir det mest slappande i soffan. Älskar att ligga & tryna med hundarna. Det är så mysigt att känna sig älskad, oavsett ens fel & brister.

Har fortfarande inte fått något jobb, och orkar inte engagera mig mer heller. Känner mig bara ivägen på AF och hos jobbcoachen. Vet att jag inte ska behöva känna så, men vad ska jag göra åt det? Har insett att jag är en looser med stort L på arbetsmarknaden...

Igår hade jag jordens depparil, allt kändes fullständigt meningslöst. Det känns som om alla har ett liv, utom jag. Sådana dagar känns det som om jag är hysteriskt ensam och jag funderar mycket över livets mening.

För att bli kvitt alla dessa taskiga energier, så bestämde jag mig för att gå runt Nydalasjön med hundarna. Ensamt, kallt, blåsigt & ganska kusligt. Men vackert!



Traskade runt sjön på mindre än 1 timme och 45 minuter igår!!! Noki var den av hundarna som kändes piggast. Hon struttar på som en liten robot, oavsett väder, underlag & omgivning. Älskar den hunden så hett & intensivt, så det nästan är äckligt! Jag älskar Paddy också, men Noki har en speciell plats i mitt hjärta!


I början på oktober ska jag och Noki åka upp till Luleå på Lapphundsträff. Ser verkligen fram emot den helgen! Det ska bli hur kul som helst att få träffa alla Lappisar med tillhörande mattar & hussar!

Ibland blir jag ganska förbryllad över människor. Det är så mycket snack om individens frihet, att man ska förverkliga sig själv, att alla människor är olika och har rätt att vara det. Låter väldigt bra, men det är ju inte så det fungerar!

Jag vet om mina brister, och jag försöker verkligen slipa bort min kantighet. Därför blir jag oerhört less när min omgivning ständigt försöker ändra på min personlighet. Jag är den jag är! Passar det inte, så stick åt helvete då!

Mina närmaste, nära & kära, älskar mig för den jag är! Min man blev förälskad i mig pga min personlighet, min familj älskar min vresiga attityd och skrattar ofta åt mina grodor som jämnt och ständigt ploppar ur i tid och otid. Helst i otid.

Jag blir irriterad på att alla ska vara stöpta i samma form. Det verkar som om människor överlag vill att alla ska vara mesiga ja-sägare, sådana där som står & skrapar med foten och ber om ursäkt för sin existens. Det gör inte jag! Och jag kommer aldrig att göra det heller! Jag vet att jag är enormt duktig på väldigt mycket. Jag är smart, jag är lättlärd, jag är flexibel. Jag vet också mycket väl vilka brister jag har! Ingen människa är perfekt! Jag snackar skit om folk, vem gör inte det??? Jag smiter ibland ifrån konflikter, vem gör inte det???

Hädanefter ska jag bara umgås med folk som ger mig bra energier! Jag ska rensa friskt bland "vänner". Det finns folk som jag högaktar, det finns folk som ger mig underbar energi. De är kanske inte så många, men dessa vänner är jag rädd om!

Sedan kanske jag måste umgås med "idioter" på jobb, kurser, gud vet vad. Då får jag väl bita ihop. Göra mina uppgifter med stolthet, men umgås och vara social, glöm det! Jag är för fan 45 år gammal, jag har rätt att välja vänner! Och det kommer jag att göra hädanefter.

Så alla ni som klankar på mig och mitt beteende, alla ni som flinar upp er i närheten av mig och sedan sågar mig jäms med fotknölarna när jag vänder ryggen till, skit ner er! . Jag kommer inte att spotta på er ens om ni ligger nedanför mig och brinner. Jag kommer inte att lägga ett uns energi på någon människa som jag inte gillar. Varken hat, agg, ilska, frustration. Ni är bara döda i min värld. Ni finns inte!

Alla mina riktiga vänner, ni som står ut med min personlighet, på er kommer jag hädanefter att lägga all energi. Jag ska göra allt för att vänskapen ska bestå!

Ah, det var skönt! Att få skriva ner vad man tycker och tänker! Och när det gäller min blogg, här förekommer ingen censur. Sverige är ett fritt land, än så länge...