Jag och mina hundar

Vaknade i morse & kände mig så där äckligt seg & sjuk, som man gör ibland. Har drabbats av en segdragen höstförkylning, som inte vill ge med sig. Efter att ha varit på en kort skogsrunda med hundarna, insåg jag att hundarna var synnerligen understimulerade. De hittade på hyss konstant i lägenheten. Race så möblerna bara flög!

Försökte övertala systeryster att följa med på en långrunda, men hon kände sig ännu mer däckad än mig. Dick skulle iväg på skjutbanan, så då beslöt jag mig för att gå ensam.

Gick uppför Bräntis först. Där kan hundarna springa lösa & härja av sig den värsta överskottsenergin.


Det är brant & ganska drygt att gå uppför slalombacken, men vad gör man inte för sina hundar!



Sen belönas man ju av en ganska vacker utsikt när man kommit en bit upp. Vi bor alltså bakom vattentornet, som syns i mitten på bilden...

När vi bestigit Bräntis, så fortsatte vi efter sagolika skogsstigar över stadsliden. Det är nog Umeås finaste område!



Mötte idel leende människor, som precis som jag, var ute & bara njöt av det vackra höstvädret. Hösten är vacker!

Efter lite virrande & irrande på Stadsliden, så kom vi fram till slutmålet, Gammlia.



Där var det också mycket folk. Jag gillar att vandra runt på Gammlia bland allra gamla, vackra byggnader. Det är så fridfullt & vackert där. Känns som om man förflyttat sig 100 år tillbaka i tiden...





Hundarna trivs också bra där, även om de är tvungen att vara kopplade. Nu är ju inte djuren ute, men det är säkrast att ha dem kopplade ändå.

När vi spankulerat omkring på Gammlia en stund, så begav vi oss hemåt igen.



Vad spelar det för roll om man går vilse, när man har så här vackra stigar & vägar att traska efter?

Nu ska jag pusta ut en stund, sedan väntar lite författande till kvartermästaren i mitt före detta kompani. Jag ska skriva ner varför jag valt en förflyttning till ett nytt kompani. Kanske inte låter så svårt, men att pränta ner argument sakligt kan ibland vara svårare än man tror.

Till veckan ska jag söka en massa nya jobb. Har blivit telefonintervjuad samt varit på personlig intervju för ett jobb som jag är mycket sugen på. Att jag efter den intervjun blev kallad på ännu en intervju med högsta chefen, det ser jag som ett tecken! Tänk om jag skulle få jobbet!!!

Det är bara att hålla tummarna. Det känns som om mitt liv håller på att vända nu. Kommande helg ska jag på lapphundsträff i Luleå. Det är också något som jag ser fram emot & längtar till. Mycket positivt som händer nu...