Jag och mina hundar

Det känns skönt att sommaren äntligen är över! Jag hör ju till den minimala gruppen av människor, som inte tycker om sommaren. Lider av värmen, får soleksem och är rädd för insekter. Tacka vet jag vintern!

Har inte orkat blogga på ett tag. Tappade lusten fullständigt för att skriva ner mina tankar, åsikter & vad jag varit med om. Nu känner jag att jag är på väg tillbaka, mycket starkare...



Livet poar på som vanligt. Har lagt grönkläderna på hyllan för ett tag. Ska medge att jag haft allvarliga funderingar på att lämna in dem för gott! Det känns motigt just nu! Just nu lutar tankarna åt en förflyttning, för jag tror att konflikten aldrig kan lösas, så enkelt är det!

Som tur är, så har jag mina hundar! Vad skulle jag göra utan dem???

Sen har jag ju systeryster också! Hon får ofta agera spyhink åt mig, när jag kräks över livets orättvisor.



Vi avverkar säkert mer än 300 mil per år, traskandes med hundar & tjattrandes om ditt & datt...

Enda smolket i glädjebägaren är väl Cliff då. Han blir bara sjukare & sjukare. Det gör ont i "masterhjärtat" att se Cliffponken så dålig! Han sväller över njurarna, ser allmänt taskig ut i pälsen och orken kommer & går i skov.



Bruno förgyller livet för syrran med draget. Hennes hobby som gör att vi nu får träffas i mindre doser, eftersom den träningen tar upp en del tid. Men jag hoppas att träningen resulterar i många pallplatser på tävlingarna!



Mina egna hundar tränas bara till "husbehov". Kör lite aktiveringsövningar med dem varje dag. Tränar lite lydnad när andan faller på. Oftast har jag dem lösa, så de får busmuskler över hela kroppen. Inomhus blir det mest slappande i soffan. Älskar att ligga & tryna med hundarna. Det är så mysigt att känna sig älskad, oavsett ens fel & brister.

Har fortfarande inte fått något jobb, och orkar inte engagera mig mer heller. Känner mig bara ivägen på AF och hos jobbcoachen. Vet att jag inte ska behöva känna så, men vad ska jag göra åt det? Har insett att jag är en looser med stort L på arbetsmarknaden...

Igår hade jag jordens depparil, allt kändes fullständigt meningslöst. Det känns som om alla har ett liv, utom jag. Sådana dagar känns det som om jag är hysteriskt ensam och jag funderar mycket över livets mening.

För att bli kvitt alla dessa taskiga energier, så bestämde jag mig för att gå runt Nydalasjön med hundarna. Ensamt, kallt, blåsigt & ganska kusligt. Men vackert!



Traskade runt sjön på mindre än 1 timme och 45 minuter igår!!! Noki var den av hundarna som kändes piggast. Hon struttar på som en liten robot, oavsett väder, underlag & omgivning. Älskar den hunden så hett & intensivt, så det nästan är äckligt! Jag älskar Paddy också, men Noki har en speciell plats i mitt hjärta!


I början på oktober ska jag och Noki åka upp till Luleå på Lapphundsträff. Ser verkligen fram emot den helgen! Det ska bli hur kul som helst att få träffa alla Lappisar med tillhörande mattar & hussar!