Jag och mina hundar

Jag & syrran, vi har våra knäppa infall ibland, det måste medges!

Igår klev vi upp i ottan, glada i hågen, för att bevista Vännäsutställningen. Trodde vi! Eftersom vi druckit Asti Cinzano kvällen innan, så var vi inte så körbara, så vi tänkte ta bussen. Kollektivtrafiken sommartid, det är som ett stort jävla skämt! Det gick en buss samma tid som vi satt & konfererade om vilken buss vi skulle ta in till Vännäs. Nästa buss gick på eftermiddagen!

Lite skämtsamt sa någon av oss då:
- men vafan, vi cyklar!

Efter lite mer skämt & skratt, så satt vi faktiskt på cyklarna. På väg mot Vännäs! Otränade, med lätt baksmälla, syrran med ett vint bakhjul på sin cykel, och jag utan växlar på min cykel. Jag var lite kaxig innan, och sa att det skulle ta max 2 timmar att cykla dit. Visst! Med hela cyklar, utan motvind och med mer vältränade ben kanske...


Det tar liiiiite längre tid att cykla!!! Vi hade motvind, kan man ju lugnt säga! Men kul hade vi! Skämten blev ganska råa efter ett tag. Man hinner prata mycket medan man cyklar. Omgivningarna var vackra, så själva cykelturen var det inget fel på. Mindre roligt var det att cykla förbi åkrarna där bönderna körde med traktorer & rev upp jord, som dammade in i alla kroppsöppningarna...

Nåväl, vi hamnade till slut på utställningen. Haha! Det är inte målet som är det viktigaste, det är resan dit!!!
Träffade inte så mycket folk som man brukar. Det var lite hundar anmälda, mot vad det brukar vara. Tillbringade en hel del tid runt Whippetringen. Trevligt folk, trevliga hundar. Inte ett skall, inte ett slagsmål, inga hårtussar som kom flygande...

Efter några timmars traskande på utställningsområdet, med en del grattande till vänner som haft framgångar i ringen, så skulle vi cykla hem igen. Vem som fick snilleblixten att vi skulle cykla sörfors-sidan hem, det kan vi ju låta vara osagt, men det var ingen bra idé...

Motvinden hade tilltagit i styrka, och jag tror naturen jävlades med oss mer än normalt. Hur vägen än svängde, så nog hade vi motvind alltid! Sträckan mellan V-by och Överboda känns som en enda jävla lång raksträcka. Astråkigt! Sträckan mellan Överboda och Sörfors är den i särklass värsta sträcka som finns att cykla. Hyfsat ny väg, men ack så trist omgivning. Bara skog, skog, skog, skog. Lite hyggen, lite myrar och ännu mera skog. Att jag & syrran sen har björnfrossa förbättrade ju inte saken. Men vi var vid gott humör, och skrattmusklerna har fått sitt...

Väl över i Brännland, så följde vi i stort sett samma väg som vi gjorde på morgonen. När vi var i Backen, då kom regnet. Snacka om att vi frös! Men skratta & fnissa, det klarade vi av med glans ändå.

Framme hos syrran, möttes vi av Dick, som bara skakade på huvudet åt vårt upptåg. Det bestämdes rätt snabbt, att någon middag skulle vi inte orka laga, eftersom syrran skulle jobba också. Sagt & gjort, lite jobb, och sen bar det av till Marias, för intagande av kebabtallrik med stor stark.

Lördagkvällen tillbringades sedan i soffan framför TV:n. Ingen kände för att vara ute i ruskvädret. Kraftig blåst i kombination med regn, när man är helt slut i kroppen, då har man ingen lust för några långpromenader precis...

Men vi är ganska imponerade över oss själva. 7,6 mil på cykel för två otränade, medelålders fnittermajor. Snyggt jobbat! Klapp på axeln! Och vi slog ihjäl en hel dag. Alldeles gratis!